Vet inte hur de egentligen är.

Om jag bara hade kunnat skulle jag ha tagit ner månen för att alla runtomkring mig skulle vara glada.
Jag sätter mig aldrig i första hand men ofta undrar jag om det är någon därute som egentligen gör det?
Jag vill kunna leva på hoppet och skratta hjärtligt åt något men ibland känns det bara hopplöst så jag känner för att strunta i allt.
Jag vill bli sedd och älskad för den jag är men varje gång jag visar hur jag är får jag bakslag av någon och faller tillbaka in i grottan där jag kan gömma mig och mina känslor, där ingen kan skada mig.
Jag undrar ständigt när den dagen ska komma då jag inte får problem från omgivningen för att jag är som jag är, när den dagen ska komma då folk slutar kritisera för att man försöker göra sitt bästa.
Jag vill att folk ska se att jag har känslor, men ingen verkar bry sig, och om de skulle bry sig så skulle jag få det i nacken en dag.